Boken tar sin början i Paris på ett hotellrum där Robert Langdon blir väckt mitt i natten. Anledningen till detta visar sig vara ett mord på en mycket framstående person Langdon tidigare skulle ha träffat. I natten tar sig Langdon till Louvren där den franska polisen med kapten Fache i spetsen väntar. På Louvren möts Langdon av ett tillsynes mystiskt och kryptiskt rop på hjälp. Hjälp kommer senare i form av Sophie Neveu och de två dras in i historien tidigt.

Det visar sig att mannen, Sophies farfar tycks ha dött för en hemlighet. Denna hemlighet är nu upp till Langdon och Neveu att återfinna och jaga. För att finna hemligheten beger sig de båda ut på en lång skattjakt efter den inser de kanske största skatten någonsin.

Genom boken presenteras flertalet personer, bland annat enengelsk professor som vigt sitt liv åt den heliga Graal, Tempelriddare och de mysterier som hör detta till. Resan sker inte enbart till personer utan till olika platser i Europa, alla viktiga för konsten och mystiken. Att konsten är så framträdande i boken beror på att Robert Langdon är symbolforskare som visar det sig skrivit om mycket av det som berörs genom boken. Sophie Neveu har växt upp hos sin farfar och även för henne har konsten och mystiken varit viktig så farfadern arbetat som intendent på just Louvren. Inte bara har han hela hennes uppväxt arbetat på Louvren, han har även delgivit Sophie sitt intresse för skattjakter, koder och dubbelheter. Sophie har anställning som kryptolog och har med andra ord sinne för koder och kryptiska meddelanden. Framförallt känner hon farfadern och vet hur han handlat tidigare under hennes uppväxt.

Detta låter som en enkel nöt att knäcka för en hovhistoriker (engelsmannen, Sir Teabing), symbolforskare (Langdon) och Kryptolog (Neveu). Tyvärr visar det sig knepigt eftersom Sophie brutit med sin farfar för många år sedan och varken läst eller besvarat brev från honom. Hur som helst jagar de skatten, kartor, lösenord och ära över Europa allt medan polisen ständigt är Langdon i hasorna då de anklagar honom för mordet på intendenten.

Om texten ovan verkar osammanhängande beror det på att jag inte vill avslöja för mycket. Bokens absoluta höjdpunkter är enligt mig nämligen de avslöjanden och hemligheter som röjs genom boken och då vill jag inte förstöra dessa för den som läser recensionen. Samtidigt måste jag nästan skriva någonting om handlingen, en svår, mycket svår balansgång. Boken svänger ofta, nya händelser vänder upp och ned på allt och så står jag där och undrar vem som står på vilken sida och vem som egentligen är god och ond. Dessa vändningar är tycker jag såväl boken styrka som svaghet. Jag gillar att bli överraskad, men efter ett antal vändningar är jag beredd på det och det blir mest förutsägbart vad som ska komma att hända.

Boken känns genomarbetad och väldokumenterad. Inte dokumenterad som en avhandling eller så utan mer det att några saker är på riktigt och faktiska och några hämtade från luften vad det verkar. Det är svårt att veta vad som är eller skulle kunna vara på riktigt och vad som "bara" är fiktion. För mig får gärna allt vara på riktigt, men vad det verkar så är det inte så. Hur som helst känns bevisen som de kallas i boken gedigna och jag har ärligt talat inte kunskaper nog att kontrollera om så är faller. Jag köper innehållet och teserna i boken som sanningar alla dagar i veckan och lever mig in i boken, så blir den väldigt spännande! Huvudsaken tycker jag är att jag då dagen är slut vet att det inte är på riktigt, vad jag tänker då jag läser är inte väsentligt - då är jag ute efter upplevelse.

Detta är som jag skrev ovan en recension på ljudboken och därför tänker jag nu skriva om uppläsningen. Till en början var jag missnöjd med valet av uppläsare. Jag tyckte inte att rösten var tillräckligt inne i berättelsen eller tillräckligt engagerad. Helst hade jag sett samma uppläsare som i Gåtornas Palats nämligen Johan Rabaeus då jag tycker han är fenomenal på att läsa med inlevelse. Hur som helst fortsatte jag att lyssna på Jan Walderkranz uppläsning och ju mer jag lyssnade desto mer trollbunden kände jag mig. Jag känner nu i efterhand att inlevelse och engagemang kan uppvisas på olika sätt och även detta sätt som är åtskilligt annorluda är väldigt bra. Det är svårt att beskriva skillnaderna, men Jan Walderkranz är något mer eftertänksam och lugn i sin läsning medan Johan Rabaeus är snäppet hurtigare och skapar inlevelse genom talande röstskådespel.

Jag är glad över att äntligen ha lyssnat på Da Vinci Koden och med andra ord inte bara ha sett filmen och spelat spelet. Boken skiljer sig rejält från filmen i såväl händelseförlopp som i personligheter. Jag gillar både boken och filmen, men efter att ha läst boken måste jag säga att jag föredrar den ganska mycket. Filmen är absolut inte en sämre film för att jag läst boken, men jag inser bra hur pass bra boken är och varför den gjort Dan Brown så rik.