Seasons in the sun är den enda låt med Terry Jacks jag lyssnat på. Att jag ens lyssnat på just den beror på att den dök upp på radion i datorn och efter det var jag tvungen att lyssna på den fler gånger. Nu lyssnar jag ofta och mycket på låten och fann det därmed lämpligt att skriva några rader om den.Under mitt letande av Terry Jacks version hittade jag flera covers på låten bland annat av Westlife och Nirvana - 1974 var dock ett skarpt musikår och således är Jacks version den någonsin bästa. Allt från sångröst till gitarrspel och övriga instrument sköts kort sagt bättre och skönare i "originalet". (Som i och för sig är en översättning av en fransk låt med samma melodi så även den är väl en cover - om än en översatt sådan.) Westlife skulle kunna ta en poäng på sitt utseende, men nu är det musik detta gäller och således går de förlorande även där.

Det jag gillar med låten är att den är sorglig och glad samt ärofylld på en och samma gång. Texten är stark och mycket välfungerande. Det som får den att kännas glad tror jag är musiken. Skulle texten enbart läsas så tror jag att den skulle kännas långt mer sorglig.

En annan bit jag gillar mycket är refrängen och sättet den sjungs och spelas på. Den som har lyssnat på antingen Seasons in the sun eller "Radio Girl" med Shanghai förstår vad jag talar om och jag gissar att det krävs en viss smak för att gilla det. Vad jag talar om är att höja tonläget vid omtagning av refrängen, som så ofta sker i musik fast nu även i kombination med ett visst röstläge. Detta känns Terry Jacks och Shanghai hyfsat ensamma om just nu, men jag har å andra sidan inte hört all musik så vad vet jag?

Hur som helst är låten genomskön och får gärna och länge genomsyra rummet jag sitter i och skriver. Lyssna gärna på den även i andra versioner - alla från de äldre till senare är värda att lyssna på. Personligen föredrar jag denna som recensionen behandlar, men Westlifes version kommer på en ärofylld andraplats. Och nej, då har jag inte räknat in någons utseende!